måndag 19 februari 2018

En skitsak..?

Nej, tarmhälsan är verkligen inte en skitsak. Jag och många med mig lider dagligen och lever begränsade liv på grund problem med magen. Stress över att hinna i tid till toaletten och konstant smärta påverkar psyket. Själv kan jag inte minnas en tid då jag inte haft mer eller mindre ont i magen. I perioder har jag varit ganska smärtfri men sedan har det varit perioder som varit långa, tuffa och smärtsamma. Jag har tack och lov hittat en kosthållning som hjälper mig och fungerar otroligt bra för min mage. Jag började för ett par år sedan äta LCHF och insåg att detta fungerade väldigt bra för mig. Utifrån det har jag börjat lägga till mer och mer saker och rört mig mer mot en kost där jag ser på blodsockerpåverkan (typ GI) men samtidigt varje gång jag lagt till livsmedel så har jag varit tvungen att utvärdera hur detta tas emot av min mage.

Från sjukvården har jag aldrig fått någon hjälp. Jag har sökt hjälp ett par gånger men det har ofta resulterat i "se över din livsstil", "det är antagligen tillfälligt" och det har resulterat i att jag faktiskt slutat vända mig till dem vad gäller mina magproblem. För 1.5 år sedan började jag få smärtsamma episoder som varade i 1-2 dygn där jag låg och vaggade i fosterställning. Första gången åkte jag in akut och baserat på att jag reagerade bra på den smärtlindring så avskrevs det som njursten. Njursten är ju oxå en bra åkomma för "det går ju tyvärr inte att göra något åt". Jag berättade detta för min företagsläkare som även är allmänläkare och hon blev riktigt bestört och sa att så kan man inte ha det. Efter det tjatade jag mig till en utredning. Som tar tid. Otroligt lång tid.

Jag hinner har hunnit ha flera nya episoder och åka in akut och för varje ny läkare jag träffar får jag förklara hela historien igen. Som den observante personen jag är så fångar jag ju dock upp lite ledtrådar här och där och jag ringer min husläkare ber honom beställa nya tester. Så det är alltså jag - som driver - MIN - utredning. Inte min husläkare. Vi ska inte ens tala om processen för att boka en telefontid hos honom.

Mina magbesvär började då jag som sextonåring flyttade till USA. Med väldigt lite kunskap om kostens påverkan på vår hälsa med 90-talets mantra om att man kan äta allt bara man springer lite längre ringande i öronen så åkte jag glad i hågen till en ny kontinent. Sockertorsk var jag redan då och gick över till en kost i princip baserad på socker och vitt mjöl. Toa kunde jag kanske gå på varannan vecka. Ett år senare flyttade jag hem 20 kg tyngre och jag har inte behållit många bilder på mig själv från den tiden, att stirra ohälsan i ansiktet är allt för smärtsamt. (OBS jag kommer ALDRIG ALDRIG ALDRIG att kommentera vikt i samband med estetik, enbart ur ett hälsoperspektiv)

Väl hemma i Sverige mådde magen fortfarande lite sisådär men besvären var inte allt för påtagliga hemma i den svenska kosten. Dock börjar jag experimentera med diverse olika bantningsalternativ, en mage som därmed redan mått lite halvbra innan så blandar vi även in kaloriräkning (en liten skål pasta och en klick ketchup 2 points eller potatis - obegränsad mängd oxå 2 points) Ja min kost var vanvettig och olika dieter följde varandra de kommande 15 åren. Magen hurrade och gjorde vågen som ni säkert förstår. Ett par år senare började jag plugga och den studentikosa drycken gjorde sitt avtryck, eller kanske intryck i min redan instabila tarmhälsa. Därefter bar det av ut i arbetslivet och i kombination med stress och ökade krav på mig själv så började magen krångla mer än någonsin och jag gick långa perioder med smärtor.

I veckan var det dags för nästa undersökning. Uppladdningen för den var hemsk, jag fick äta en medicin som satte magen ur spel och fick tillbaka alla de problem som jag brukade ha, det var minst sagt psykande. Undersökningen visade ingenting och det är både på gott och ont. Det är ju skönt att ha en frisk tarm, men det hade även varit skönt att veta varför jag har ont. Nu är jag tillbaka på ruta ett och ska i veckan roa mig med att ringa husläkaren och tjata mig till fler undersökningar. Jag vet att han kommer vilja lägga ner utredningen och jag vet att jag måste samla mod och styrka för att stå på mig för att så inte ska bli fallet. 

söndag 18 februari 2018

Självkritik

Ibland är jag min egen största fiende. Rösten i mitt huvud säger att det jag gör inte är tillräckligt bra vilket ofta leder till att jag inte ens påbörjar det jag har haft för avsikt att göra eftersom jag antagligen inte är bra på det. Detta är hemska hjärnspöken och jag vet att det är fler än jag som brottas med dem. Det är två saker jag försöker pränta in i huvudet på mig själv:
  • Vad är det som säger att saker man gör måste vara bra?
  • Hur definieras "bra"? Det är ju bara jag som vet hur mycket effort jag har lagt ner för att göra något.
Jag menar, varför gör man något (fritidsaktiviteter)? För att det är roligt och för att man ska få glädje ur det. Jag är väldigt glad att jag har fått träffa en läkare som försöker putta mig ur min comfort zone och samtidigt sluta bedöma mig själv. När jag började träffa henne och var djupt deprimerad så bad hon mig göra saker som gör mig glad och jag vet att jag funderade en stund och sa sedan sorgset "men jag vet inte vad det är som gör mig glad". Som den kloka människa hon är så sa hon "nej det är inte så lätt när man är så trött som du är, men det är det du ska lista ut nu".

Så började jakten på saker som gör mig glad och många gånger slutade mina tankebanor i "men det kan jag inte göra, för jag är inte bra på det". Ibland känns det som att hjärnan beter sig som Hollywoodfilmens taskiga tjej som står på skolgården och mobbar sin omgivning. Sensmoralen brukar vara att hon egentligen är rädd och osäker och samma sensmoral kan appliceras på mig. Jag är  rädd och osäker och vågar inte ta mig för saker då jag kan ju vara dålig på det och tänk om någon kritiserar mig för att jag är dålig på det. I arbetslivet syns detta ganska tydligt, där börjar jag och många med mig istället överprestera av rädsla för att någon ska döma ut oss som inte tillräckligt duktiga eller bra på det vi gör. Många av oss slutar med huvudet i väggen och det gör ont. Så hamna inte här. 

Men inte nog med att jag har svårt att komma igång jag är oxå bra på att döma ut det färdiga resultatet. När jag väl genomfört något så tänker den taskiga tjejen i huvudet "jaha klarade du det här, då kan väl alla det".

Jag försöker vända detta tankesätt och tränar dagligen på att göra saker utan att döma mig själv. Som att skriva här på bloggen, varför gör jag det? Det gör mig glad, jag tycker om att skriva, det är en bra övning att formulera tankar i ord och det är ett enkelt snabbt forum för att få utlopp för mina tankar. Eftersom en blogg dessutom är publik krävs det dessutom att jag vågar skriva och formulera mig utan prestationskrav, det är väldigt nyttigt för mig och periodvis jobbigt. Jag hoppas även att jag ska kunna använda det framöver om jag skulle råka glömma bort någon av de lärdomar eller insikter jag har fått under tiden som jag varit sjuk. För jag vill aldrig glömma.

måndag 12 februari 2018

Sorg

Jag fortsätter att förundras över de snabba svängarna i mitt känslotillstånd. Men jag försöker inte längre kontrollera känslorna som kommer över mig. Under allt för lång tid har jag förtryckt mina verkliga känslor. Jag har därför varit tvungen att lära känna mig själv igen och ta reda på hur och vad jag verkligen känner och dessutom tillåta mig att känna det.

Idag nåddes jag av tråkiga nyheter och strax därefter en känsla av att vara missförstådd. Min instinktiva reaktion var att försöka stänga av känslorna, så som jag alltid gjorde förr. Sluta tänka, känna och bara köra på som vanligt. Men min kropp och själ tillät inte det. Alla känslor välde över mig och till skillnad från hur jag brukade agera förr så tillät jag mig även att sörja och vara ledsen över det svek jag känner. Känslorna måste komma ut. Det är det enda sättet som vi kan gå vidare på. Så idag är jag ledsen och vårdar sorgen. Imorgon kanske det känns bättre.

Blodsockret...

- Ska du inte ha en kaka?
- Nej tack jag är nöjd
- Men du har blivit så smal. Späker du dig själv?

Nej verkligen inte, men jag bryr mig sällan om att förklara för min omgivning varför jag äter som jag gör. Ibland bryr sig motparten helt enkelt inte. Men oftast är det jag som inte orkar ge mig in i någon diskussion, det finns lika mycket åsikter om sockrets varande eller icke varande som människor.

Jag utsattes för ett ofrivilligt experiment en dag. Femåringen gick nöjd upp och deklarerade att han minsann skulle göra frukost själv. Telningen tassade sedan ut i köket och mumsade i sig ett halvt paket med tunnbröd utan pålägg. Jag kan inte minnas om det är den kloka Ann Fernholm eller Food Pharmacy som gör liknelsen med de snabba kolhydraterna som sedan rasar ut i hans system som ett kraftfullt vattenfall (vs de långsamma som tar sig igenom hela matsmältningssystemet och sipprar ut i kroppen som en vårflod) barnet är sedan manisk den närmaste timmen. Vetemjölet fullkomligt sprutar ut i den lilla kroppen utan minsta spår av det bra fettet som man får genom lite smör på mackan och därmed skulle dra ner processen något.

Hans insulin har slagit i taket. Detta helt ovetenskapliga experiment bevisar det varenda diabetiker är medveten om. Man vill inte höja blodsockret till de nivåerna. Det finns mycket att vinna på att undvika de stora topparna och dalarna i blodsockerkurvorna och kroppen mår fantastiskt bra av att slippa pumpa ut den mängd insulin som behövs för att ta udden av ett sådant anfall. Hur är detta relaterat till hur jag äter? Jo jag späker mig inte, men jag fokuserar mycket på hur ett livsmedel påverkar blodsockret. Ett stabilt och bra blodsocker mår alla bra av. Därför äter jag inte socker. Jag slipper även ha ont i magen. Eller gå på toa 35879ggr på en dag (ni med IBS vet vad jag pratar om). Ja och säkert en hel massa andra saker som jag hunnit glömma eftersom jag inte ätit socker på 1.5 år.

söndag 11 februari 2018

Someday 2.0

Jag blev väldigt inspirerad mitt eget inlägg som jag skrev om someday, skämt åsido. Jag blev inspirerad av att ha en tydlig lista på vad som är viktigt för mig. Jag brydde mig inte ens om att skriva en utförlig todaylista. Men då jag hade min lista på saker som jag vill uppnå "someday" så började jag ganska omedvetet att agera utifrån sakerna från min lista och det fick mig att reflektera över vad jag lägger min tid på varje dag. Jag ville visualisera detta för mig själv ännu bättre och gjorde en lista som nu hänger i min garderob. Jag öppnar den nästan det första jag gör på morgonen (näst efter det livsviktiga morgonkaffet) och påminns därmed om vad som är viktigt för mig. Visst är det toppen att den får hänga där tillsammans med mitt rehab-band?

En påminnelse varje dag om vad som är viktigt för mig

Frisk och stark
Hur når jag dit? Jo genom att prioritera mig och min hälsa. Så jag behöver promenera varje dag. Innan promenaden så har jag dessutom gjort mina rehab-övningarna som naprapaten tipsat om. Jag har försökt göra det direkt på morgonen så det inte glöms när dagen drar igång. Jag har även lagt in meditation i slutet av dagen när det har varit mycket intryck att bearbeta.

Familjen
Detta har jag egentligen aldrig tummat på men det är ju min viktigaste prioritering och bör därför finnas med på min viktiga lista. Tack vare den så försöker jag faktiskt vara mer närvarande även när jag är med dem.

Relationer
Det behöver inte handla stordåd varje dag, det kan vara en enkel handling som att ringa eller skicka ett meddelande till någon man saknar. Jag jobbar aktivt med att sänka kraven på mig själv och har varit dålig på att höra av mig för att jag inbillar mig att det resulterar i att jag i samband med samtalet även behöver planera in en tid för att ses, vilket jag inte orkar i nuläget. Nu tar jag kontakt utan att lägga de kraven på mig själv. Många gånger leder ju däremot kontakten till att man faktiskt vill ses, men utan utan måste-kravet.

Rensa hemma
Vi rensar kontinuerligt både mannen och jag. Eftersom jag lätt blir stressad behöver jag ha en harmonisk miljö hemma utan för mycket saker som påverkar mig negativt. Min utmattningsdepression har gjort det extra tydligt för mig. Både att för mycket saker stressar mig men även för att jag inte vill lägga den värdefulla energin jag har på prylar. Jag är så glad över att vi har gjort en gemensam sak i detta och att det kan ge hela familjen en mer minimalistisk livsstil.

Resor
Jag vågar drömma både stort och smått och det handlar både om längre resor men även om kortare resor för att exempelvis hälsa på en vän i en annan stad.

Övriga punkter får vara just "someday" ett tag. Rom byggdes ju som bekant inte på en dag och det mesta underlättar ju om man faktiskt är frisk.

fredag 9 februari 2018

Someday vs today

Jag läste ett inlägg av the minimalists som heter Someday 

Denna övning fick mig att fundera. Ta ett papper och skriv "someday" dvs skriv allt som du har för avsikt att göra i framtiden.

Resa mer
Bli frisk / ta hand om min hälsa
Stärka kroppen, just nu mage, rygg och nacke där jag har ont
Prova yoga
Umgås med min familj och ha tid att prata med och lyssna på dem varje dag.
Förbättra mina relationer
Hjälpa andra som går igenom samma sak som jag

Därefter vänder man bladet och skriver ner allt som man faktiskt gjort de senaste 24 timmarna, today. Vilka av dessa handlingar har gjort att du når närmare dina "someday" mål?

Today
Läkarbesök
Ätit frukost med mina barn
Skrivit blogginlägg
Chatta med vänner ang presentförslag
Osv...

Jag gjorde exempelvis ingenting för att stärka min core vilket ju egentligen är lätt. Bara lägga sig ner och göra övningarna. Resa däremot kan jag inte göra förrän jag blir frisk och har mer ork, men jag kan ju planera och fundera över var jag vill åka först

Jag tror att detta är ett bra sätt att försöka leva varje dag. Vad är mina långsiktiga mål? Har jag gjort något för att komma dit idag? Jag vet vad jag ska göra nu i alla fall - kasta mig ner på golvet och göra mina magövningar.

måndag 5 februari 2018

Vändpunkten

Jag tittade på bilder i min telefon idag. Jag har inte tidigare orkat scrolla bakåt för att titta på bilderna från sommaren och tidig höst då bilderna påminner mig om hur dåligt jag mådde. Men så hittade jag en video från slutet av september där jag står i parken och gör något så enkelt som att blåsa såpbubblor. Mina barn skrattar hjärtligt och jagar bubblorna runt mig. Men jag kan se att de är lyckliga för så mycket mer än bara bubblorna. Den här dagen var den första på länge då deras mamma orkar vara med och skratta och leka, om än för en kort stund. Jag ser i filmen att de nästan är förvånade över att jag hade rest mig upp och deltar och de skrattar förtjust då det verkar som att de har glömt hur det är att ha en mamma som mår bra.

När orken sakta kommer tillbaka

Vid den här tidpunkten har jag ätit den lägsta nivån av antidepp i en vecka och jag var långt ifrån välmående. Bara en kort tid på medicin och jag orkade leka med mina barn igen, det var dessutom långt ifrån full dos och fullskalig effekt.

Men det satt långt inne för mig. Samhällets röst kring antidepp är allt annat än positivt. Jag ville inte acceptera att jag var så sjuk så att något så drastiskt behövdes. Men jag var sjuk, jag var jättesjuk. Trotts det så vägrade jag, länge. Tills den dag då jag insåg att jag inte orkade vara med mina barn. Mina barn är precis så som 3 och 5 åringar ska vara, de låter och de rör sig hela tiden. Det är deras grej och jag orkade inte vara med dem. Jag blev trött och min hjärna kokade för att de stimulerade så mycket intryck i den. Bara genom att de var precis så som de ska vara. Jag grät i flera dagar efter det. Det var en sorg och en skam i att inte orka ta hand om sina barn, att inte ens orka umgås med barnen då mina kognitiva förmågor var så brända att mina barn genom att vara precis så barn som barn ska vara, stimulerade så mycket sinnesintryck hos mig.
Det var då jag bestämde mig för att acceptera medicinering och det var då jag förstod att jag behövde det. Min hjärna var så trött och slutkörd och mina hormonsystem var så ur slag att jag accepterade att jag behövde mer hjälp. En mor ska inte behöva vara så känslig för intryck att hon blir trött av att hennes barn är precis så som barn ska vara.

Min ovilja mot antidepp var baserat på en slags allmän uppfattning om att det skrivs ut för lättvindigt och sedan inte följs upp. För mig har det betytt allt. Jag vill inte romantisera bilden av att äta medicin eller ens förstora dess läkande effekt. Effekten för mig har kommit av att jag i kombination med detta gått i samtalsterapi hos en fantastisk läkare som genom sin expertis lockat fram sorgerna som ligger i botten av min själ, saker jag aldrig skulle ha erkänt för mig själv. Det jag egentligen vill förmedla är att hamna inte här. Våga sätt dig själv först och ta hand om ditt välmående för vägen tillbaka är så vansinnigt lång.